Romantik på hjul går som på räls

Gamla ting äger en alldeles särskild och speciell charm. Något lockar också med att vara på väg. Äventyr måhända? Jag har fått ta del av Jonas värld och hans fascination över saker som rullar. Den stillsamme livsnjutaren berättar om sin romantiska, rogivande och kreativa last.

Jonas, 47 år, fyller en brun pappersmugg med rykande hett och väldoftande kaffe från den lite finare kaffemaskinen som står inne på det rätt skitiga lagret. Luften känns torr och lukten av vägsmuts är påtaglig. Det är rymligt och högt till tak eftersom både lastbilar och stapelvis med stora vattendunkar ska få plats. Vi befinner oss i utkanten av Göteborg. Här är lokalen, som Jonas och hans kollega utgår från, belägen. En våning upp väntar kontorsarbete på honom. Vi arbetar oss uppför den branta ståltrappan. Ännu en arbetsdag lider mot sitt slut.

− Vi går in och kollar på banan strax, jag är snart färdig med rapporteringen, säger Jonas. På övervåningen finns två stora kontorsrum, ett rymligt kök, en toalett samt en städskrubb. Allt är vitmålat. Här är det betydligt ljusare, renare och fräschare än nere på lagret.

Vi befinner oss i ett av kontorsrummen. Han sitter vid det ena rektangulära vitlackerade skrivbordet med laptoppen framför sig. Jag sitter vid det andra. Hamrandet på tangentbordet avtar till slut. På andra sidan en vägg med inomhusfönster kan man skymta kontorsrum nummer två, där märkvärdiga saker sker.

Rätt stämning

– Släcker man lamporna blir det mycket finare! Jag tycker inte om lysrör för de ger ifrån sig ett sådant kallt och otrevligt sken. Jag vill få rätt stämning, säger han, och drar i ett snöre för att släcka de nedhängande lysrören i taket. Vi har förflyttat oss till det magiska rummet på andra sidan glasfönstren. Han tar en stor klunk av sitt kaffe. Att det vid det här laget är både gammalt och kallt bekommer honom inte. Inte heller låter han varma och obekväma arbetskläder eller klumpiga arbetsskor inverka på stämningsläget. Han sätter sig ivrigt ned på huk.

I ena hörnet av rummet breder ett landskap ut sig. Närmare bestämt är det en modelljärnväg som vi har framför oss. Anläggningen har måtten 120 centimeter gånger 260 centimeter och är monterad på en träskiva på ben. Den har funnits i Jonas ägo sedan december 2017, är byggd 1960 och har blivit ombyggd ett par gånger på 2000-talet, inklusive av Jonas själv. Förutom genomfartsgatan i det lilla centrumet består anläggningen av en järnvägsstation och kringliggande hus med trädgårdar. Självklart är stationen stadens hjärta, här samlas loken och dess vagnar. Med lok och vagnar som ligger i sina kartonger finns det nio respektive fyrtio stycken. Stadskärnan är omgiven av skog och ängar.

– Jag var sex år när mitt intresse för modelljärnvägar väcktes. Det var en granne, Claes, som hade en anläggning. Den var monterad på en skiva och fick plats under hans säng. På den fanns en liten stad samt modeller av tåg och bilar, inget märkvärdigt men ändå med en viss charm. Plötsligt kändes det väldigt intressant att just jag och Claes skulle leka, småler Jonas.

Allt började med en rälsbuss

Intresserad av tåg har Jonas alltid varit.

– Allt började när jag fick syn på en gammal orangefärgad rälsbuss. Jag var nog bara tre år då. Den var vanlig på den tiden eftersom stora volymer av den byggdes på 1950-talet. Modellen kallades för Y6. Jag kommer fortfarande ihåg hur hänförd jag blev av dess utseende och karaktäristiskt skramliga ljud, utbrister han. Det glimmar till i ögonen på honom och hans röst rymmer plötsligt så mycket mer.

– Redan då var Y6 på väg bort och sedan dess har jag haft en längtan efter att återigen få komma nära den.

Nästa gång vi ses är det hemma hos Jonas i hans lägenhet. Vi sitter i det lilla funkisköket i Torpa, ett kulturmärkt område med hus klädda i ljusgul stenputs. Skåpluckorna är målade med tjock ljusblå färg med originalbeslag i metall. Han berättar att hyresvärden inte får renovera vare sig lägenheterna eller området utan mycket omsorgsfull planering. Meningen är att funkisandan ska bevaras.

Bänkade på varsin sida av ett avlångt köksbord i ek går vi över till att prata om tåg och annat som, enligt Jonas, sätter guldkant på tillvaron. Han häller upp svartvinbärste åt oss. Det smakar lika gott som det doftar. På vägen hem har han köpt med sig två lyxiga kanelbullar från Espresso House. Smaken av vinbär, smör, socker och kanel gifter sig fint i munnen. Jag undrar vad det är som lockar så med järnvägar, modelljärnvägar och allt som hör därtill. Hans blick vandrar ut genom köksfönstret och fäster sig någonstans långt bort i fjärran.

Att vara på väg

– Jag tycker att det är romantiskt med stålskenorna som plöjer genom skog och mark. Vart är rälsen på väg? Det vilar något magiskt över att vara på resande fot, att få packa resväskan och ge sig iväg. Järnvägen skildrar det så bra. Rälsen och städer, postkontor, hotell och värdshus som den passerar är alla monument över att vara på väg. Vägar, spår, stigar och miljöer att skåda, det är någonting det. Att vara på väg innefattar drömmar och förhoppningar. Härligt! säger han med eftertryck.

– Jag har alltid tyckt om gamla saker, de luktar godare och ser bättre ut. Med nya tåg går något förlorat och känslan av maskin och skrammel är borta. Saker ska hänga lite på sniskan och inget ska vara skinande blankt. Sådant intresserade mig redan som barn, fortsätter han. Med blicken vänd snett nedåt mot bordskivan berättar han vad som är så märkvärdigt med just modelljärnvägsbygge.

– Att skapa miljöer på sin anläggning kan liknas vid att måla en tavla. Jag kan utforma den på det sättet som jag själv tycker att den ska se ut. Jag bygger upp ett samhälle där jag själv skulle vilja bo. För mig är det själva skapandet som är det väsentliga, även om jag tycker om att köra mina tåg.

En bit bort susar ännu en spårvagn förbi. Han bläddrar lite förstrött i en äldre upplaga av en tidning om tåg, på framsidan tornar en gammal Y6 rälsbuss upp sig.

– Känner jag mig inte kreativ en dag så luftar jag tågen på banan istället för att bygga något. Det händer också att jag fotograferar anläggningen. Eller så tittar jag bara på den, säger han.

Han tar en sipp av sitt te och sluter sina båda händer runt den blå keramikmuggen. Armbågarna balanserar stadigt i bordskivan. Blicken vandrar återigen ut genom fönstret till parken med ljusgrönt gräs samt vårblommande buskar och träd. En svag doft av körsbär, forsythia och magnolia letar sig in genom köksfönstret som står på glänt.

Långsamt tempo

Jonas beskriver sig själv som en lågmäld dagdrömmare. Det långsamma tempot tilltalar honom. Han är en kreativ och konstnärlig person som lägger märke till olika miljöer och blir påverkad av dem. Att bygga modeller till en modelljärnväg är ett sätt att få utlopp för sin kreativitet. Att berätta för andra om sitt intresse bryr han sig oftast inte om. Han tänker att de kanske inte förstår eller är intresserade. Det är inte alla som ser vitsen med att välja att köra på en gammal och vackrare väg istället för en ny och kortare till exempel. Om det inte är en likasinnad person vill säga, som vill leva sitt liv i ett lugnare tempo.

Extra intressanta är, tycker Jonas, de svenska förebilderna inom modelljärnvägsbygget. Förr fanns det mest tyska tillverkare och förebilder. Med andra ord var man tvungen att bygga allt för hand här i Sverige. Handbyggda svenska anläggningar och modeller har, enligt honom, generellt den högsta statusen. Sedan följer modeller som föreställer Sverige från tillverkare som till exempel välkända svenska Jeco. De står, menar han, kanske inte lika högt i kurs då de kan uppfattas som något plastiga i jämförelse med de som är gjorda för hand.

Modeller med själ

– En stor nackdel med min hobby är att den är väldigt dyr. I och för sig kan du säkert få igen dina pengar genom att sälja igen, men det finns ju inga garantier. Jag är inte så förtjust i kommersen runt min hobby heller. Att tjäna pengar på att köpa och sälja prylar är inte min grej. Personligen har jag mycket svårt att skiljas från mina modeller. De har en själ, förklarar han. Trots de utslätade anletsdragen lyser en stark glöd igenom. Utanför fönstret flyger måsarna omkring och ger ifrån sig sina karaktäristiska skrän.

−Jag tror att min hobby, liksom en hel del andra hobbies, kan uppfattas som lite töntig. Men det gör mig inget.

Kvällssolen tittar in genom fönstret och sprider sitt behagliga sken till varje liten vrå. Han suckar lätt, lutar sig tillbaka och sätter sig bekvämt tillrätta.

– Överlag ser jag mest fördelar med mitt intresse. Framför allt får jag utlopp för min kreativitet. Man blir aldrig riktigt färdig och det finns alltid fler detaljer att ändra på. Jag tar bilder och skickar till andra så att även de kan se vad jag gjort sedan sist. Jättekul när det kommer någon för att titta! tycker han.

Bättre än en tavla

Han gnuggar sig i ögonen och kväver en osynlig gäspning. Efter att ännu en gång ha rättat till sittställningen ser han rakt på mig och fortsätter:

– Den rogivande miljön på anläggningen som jag skapat ger mig möjlighet att drömma mig bort till en annan värld. En värld som jag skulle trivas mycket bra i. Min anläggning är bättre än en tavla. Jag kan gå runt hela skapelsen och titta på den från olika håll. Jag kan sitta på huk bredvid den och bara titta på allting.

Jonas ville bli lokförare när han var liten men tyvärr ville ödet annorlunda. Han är född med en defekt på färgseendet. Det var tur att han också drömde om att bli lastbilschaufför, som han är nu. Sedan många år tillbaka arbetar han som distributör och levererar vatten och kaffe till företag. Med andra ord befinner han sig i en miljö där han trivs. För att vara på väg och passera bensinstationer, rastplatser och mycket mer, tycker han, är det bästa som finns. Det är där allting händer och det är där det stora äventyren sker.

Jonas stillsamma entusiasm har en underlig förmåga att smitta av sig. Den finstämda historien och värmen från hans leende ögon följer mig hem. Imorgon väntar honom ännu en dag på jobbet. Vägarna kallar och det är dags för nya spännande äventyr. Efter arbetsdagens slut står modelljärnvägen, likt en trogen och kär vän, och väntar inne på kontoret.