torbjörn onegård
På Saltskog gård i Södertälje kunde man från 27 september till 12 oktober se och beundra två Södertäljebaserade modulmodelljärnvägsstationer, byggda enligt MMM-normen.
Ovan: Det restes ståndsmässigt 1914 på Saltskog. Bygge av Arne Larsson.
Nedan: Vy över första modulsektionen av Södertälje C. Bygge av Claes Nygårdh.
Det var veteranen, både förebildsmässigt och byggnadsmässigt, Saltskogs forna station, som lades ned 1921, och en betydligt yngre modell av Södertälje C som ställdes ut.
Arne Larsson och Claes Nygårdh.
Arne Larssons modell av Saltskogs station påbörjades redan 2004 inför Mälarmodulmötes första träff i Fruängen. Jag såg den första gången omkring 2010, men om det var på Tekniska museet eller på Järnvägsmuseet i Gävle minns jag inte. Då var den spårlagd men med en brun grundfärg över hela modulen. Första gången jag fick möjlighet att köra på den var på min första modulträff hösten 2012 på Järnvägsmuseum i Gävle, där den röstades fram som vackraste modul. Sedan har den deltagit i åtskilliga träffar på Tekniska museet, gamla Spårvägsmuseet, Skansen och senast på det nya Spårvägsmuseet i Stockholm.
Modellen av Saltskog är en mycket välfungerande och välbyggd modulstation där det alltid hänt något nytt sedan sist. Mockuper ersätts av välbyggda modellhus, en efter en. Stationshuset är en pärla som delvis är byggd med 3D-printning och med inredning och figurer i tidstypiska kläder med undantag för en person som har mössa på sig inomhus. Det är 1914, så häst och vagn och apostlahästarna är fortskaffningsmedlen. En modell av något Södertäljeinspirerat tidstypiskt motordrivet fordon står högst på Arnes önskelista.
På utställningen och ofta när Saltskog deltar på modulträffar finns en diger dokumentation av stationens historia att ta del av. Och så som så ofta, bakom en stor modulbyggare finns en stark kvinna. Arnes fru Pia är ofta med och bär moduler vid modulträffar.
Claes Nygårdhs modell av Södertälje C är för mig en mer okänd fågel i modulsammanhang, då den ännu inte är klar för trafik. Bygget påbörjades julen 2017 med en mockup i det udda materialet pepparkaka. Planerna på stationen tog fart under 2018 och 2019 påbörjades bygget av första modulsektionen, som visades här. Det ska bli tre till med en sammanlagd längd på sju meter. Claes har tidigare visat sitt bygge av stationshuset som är en kombination av 3D-utskrift, snickeri och plasticardslöjd på informella träffar.
Modellen av pressbyråkiosken är en pärla med löpsedlar från våren 1966, och den skarpögde kan se att Fantomen nummer 1 från 1950 finns till salu – en idag sällsynt raritet som betingar höga priser i fint skick. Stationen har en vridskiva, som byggdes samtidigt som nya stationen 1916–18 och var i drift ända in på 1960-talet, och gropen fylldes igen först i början av 1990-talet. Claes har också visat en vagnbjörnsramp som en gång i tiden fanns på stationen.Vagnbjörsrampen är tänkt att inkluderas i nästa modulsektion.
Liksom för Saltskog visades en omfattande dokumentation av Södertälje C. Om Arne Larsson är mer exakt i sin tidsbestämning av Saltskog är Claes mer svävande, då han bygger efter sina minnesbilder av Södertälje C från 1950-, 60- och 70-talen och vad som roar honom.
Enligt utställarna var det en jämn ström av besökare de dagar utställningen var öppen, och det var utställningen verkligen värd. Jag kan se framför mig en modulträff där båda stationerna deltar – eller varför inte en utställning där Saltskog och Södertälje C kopplas ihop så att tågen får göra en tidsresa från 1914 till 1974?
